«Jag er inte riktigt mig själv. Och det är jag glad för»

Abstract

I Kristina Lugns diktsamling Hej då, ha det så bra! (2003) liksom i den postuma ”Inte alls dåligt” (2022) drivs den egna poetiken till sin spets. Metaforikens oegentlighet och bokstavlighetens absurditet blottas. Enligt Lars Elleström ringar Lugns dikter ”in människans konkret kroppsliga, och därmed också mentala, villkor” (Elleström 2006, 28). I min artikel gäller detta resonemang inte bara den kroppsliga metaforiken utan hela den bokstavliga språkdräkten. Ann-Helén Andersson formulerar i sin avhandling ”Jag är baserad på verkliga personer”. Ironi och röstgivande i Kristina Lugns författarskap att ”I Lugns texter kan det komiska ses som ett element inom en dominerande ironisk tendens.” (Andersson 2010, 115). Med hjälp av Luigi Pirandellos essä L’umorismo (1908) och begreppet sentimento del contrario, kommer jag här istället argumentera för att Lugns bokstavliga språkdräkt, föremålet för min analys, öppnar för en humoristisk, snarare än ironisk, verkan som kan få verkligheten att framträda som aningen mer fattbar och gripbar – i all sin fasansfulla absurditet.

Keywords

• Humor
• Pirandello
• umorismo
• metapoesi
• Kristina Lugn