Skiftande berättarperspektiv och självkritisk reporter komplicerar bilden

Abstract

Hur ser berättelsen om svensk gängkriminalitet ut i tre aktuella reportageböcker och med vilken berättarteknik är den konstruerad? Med en blandning av narratologisk och medieretorisk analysmetod undersöker den här artikeln hur form och innehåll samspelar i Mammorna av Alexandra Pascalidou, Familjen av Johanna Bäckström Lerneby och Tills alla dör av Diamant Salihu. Två centrala frågor är vems perspektiv som lyfts fram och på vilka villkor samt i vilken omfattning berättartekniken används för att problematisera det förmedlade budskapet. Studien finner att skiftande berättarperspektiv är ett effektivt verktyg för att motverka ensidighet, samtidigt som narrativ medkänsla utan parallell narrativ inlevelse kan hindra läsarens möjlighet att föreställa sig de skildrade människornas situation. Dramatiserade händelseförlopp ökar närvarokänslan, medan en reporter som ifrågasätter sin egen auktoritet uppmuntrar läsaren till att undvika förenklande slutsatser. Till sist bidrar personbeskrivningar och urval av fakta i de tre böckerna till skilda budskap om hur gängkriminaliteten i dagens Sverige ser ut.

Keywords

• Reportage
• gängkriminalitet
• narratologi
• medieretorik
• narrativ inlevelse
• narrativ medkänsla